En friskhet att icke akta för rov
Och lystet amma sin känslosamhet
Ack, skymingens tunga tuvor av vedmod
De ständigt döende ögonens bristande lyftning
Svindelns ständiga undsättning
Av regnets uråldriga trummor
En oväntad hamrande klagan
Snart har han händerna fulla
Han vet inte vad han skall göra av don
Han vet inte vad han skall göra av dem
Detta som inte längre är hans
Nu ser han låssmedens listiga leende
Å utgången alltid försvunnen
Hastigt förglömd som i en dröm
Eller med granitens uppspärrade
Och han hör havets nästan
Och han hör havets nästan
Eller med granitens uppspärrade
Och han hör havets nästan
Och han hör havets nästan
Och han hör havets nästan
Och han hör havets nästan
Och han hör havets nästan barnsliga snörvlande
Och han hör havets nästan barnsliga snörvlande
Och han hör havets nästan barnsliga snörvlande
Och han hör havets nästan barnsliga snörvlande
Ja han hör havets nästan barnsliga snörvlande
En friskhet att icke akta förrov
Och lystet amma sin känslosamhet
Ack skymningens tunga tungor av vemod
Tills klippan till gägspningen
Allt högre hans önskningar glänsande gunga
Allt högre hans önskningar glänsande gunga